Nördgrejer

Daredevil TV-serien: Ett första intryck

daredevil

Jag har precis börjat titta på Netflix Daredevil som jag av någon anledning hade missat att kolla in, och efter sju av första säsongens tretton avsnitt tänkte jag som gammal serietidningsnörd dela med mig av mina första intryck av serien. För er som inte sett något av serien än har ni en bra trailer utan allt för mycket spoilers här.

Ni som inte bott under en sten de senaste åren har säkert märkt att vi gått in i Superhjältarnas guldålder på bio och TV. Till en gammal serietidningsnörds stora förtjusning.
Genren ”superhjältefilmer”, eller kanske mer rättvist ”serietidningsfilmer” har under åren inte riktigt tagits på allvar hos filmproducenterna vilket har lett till filmer som ofta floppat eller i bästa fall bara varit bleka gestaltningar av originalkällan. Inte helt oväntat kanske.

Superhjältegenren i sig själv är ju ibland ganska fånig när man särskådar den, och missar man nyanserna eller de i botten moraliska eller tematiska grunderna som har drivit en stor del av genren är det lätt att resultaten blir lite… skitnödiga…

383f31247f1c4181857121e99d336a99

Mellan 70- och 90-talet hörde välgjorda serietidningsfilmer till ovanligheterna, även om de som lyckades har fått kultstatus eller iallafall blivit en del av vår generations uppväxt. Vi har såklart Superman-filmerna, Batman, Punisher, Ninja Turtles, och the Crow för att välja några av de mer kända.

Men vi har såklart också filmer som (som tur är) har fallit i glömska utom hos de mest fanatiska fansen: Spiderman, Captain America, Fantastic Four, Toxic Avenger, Howard the Duck och Super Girl.

70s captain america

Det är först nu på 200-talet som genren fått sin egentliga pånyttfödelse och då till stor del tack vare serietidningsjätten Marvels framgånsrika titlar med X-men, Spiderman och Avengers (inklusive Captain America, Thor, Iron Man och Hulk) i spetsen och DC:s Batman under Christopher Nolans regi.

Daredevil
Och det är från Marvels serietidningsplethora som streamingtjänsten Netflix hämtat sin senaste titel Daredevil, som jag tänkte ägna lite tid åt. Daredevil handlar om den blinde Matt Murdock, advokat på dagen och brottsbekämpande vigilant i New York-området Hells Kitchen under nätterna.

Som superhjälte är Daredevil lite som Marvels version av Batman i det att han saknar övernaturliga krafter och istället förlitar sig på att vara väldigt vältränad och bemästra olika kampsporter samtidigt som han utnyttjar miljöer och mörker till sin fördel.

…okej han är inte HELT utan krafter, då han är blind har han istället tränat upp sina andra sinnen och kombinerar dem på ett sätt som ger honom en förmåga att känna av omgivningen med en slags ”sonar, något som i både serietidningen och tv-serien förklarar som en unik men ändå relativt realistiskt förmåga.

Självklart drivs han också i klassiskt superhjälte-manér av en moralisk kod och undviker in i det sista att döda sina motståndare eller använda skjutvapen.

67657

Serietidningen
Jag läste en del Daredevil när jag var som mest inne på serietidningar i mitten och slutet av 90-talet och min erfarenhet sträcker sig också bara till de svenska tidningarna. I USA har han givetvis en egen tidning sedan 60-talet men här hemma fick vi nöja oss med temanummer av tidningen Mega Marvel som levererade lite längre följetonger av hjältar som inte hade någon egen tidning i Sverige.

Jag minns att serien Daredevil var lite mörkare än de andra titlarna och betydligt mer nedtonat. När X-men, Avengers och Spindelmannen slogs mot superskurkar som kunde flyga och jämna byggnader fokuserade Daredevil på att rensa upp i Hells Kitchens undre värld och tog sig mestadels an småskurkar, gangsters och bitvis de lika nedtonade supeskurkar som då och då figurerade i tidningen.

Tv-serien
TV-serien följer serietidningen förvånansvärt troget, iallafall av vad jag minns. Man får följa Mat Murdock när han inleder sitt brottsbekämpande som Daredevil men också när han som sitt civila alter ego startar upp sin advokatbyrå och på så vis introducerar de sidokaraktärer som även figurerade i serietidningen.

Introt

Storymässigt har man ganska smart sätt kompenserat för det faktum att Hells Kitchen som miljö inte längre är den smältdegel av fattiga och arbetarklass i ett New York före Guilianis nolltolerans som utmålades i serien utan ett område som gentrifierats och nu är som vilket bostadsområde som helst på centrala och södra Manhattan.

Nu utnyttjar man istället de händelser som skedde i första Avengersfilmen där rymdvarelser attackerade staden med en stor förstörelse som följd och där opportunistiska byggföretag i samarbete på undre världen skor sig på händelsen. Och såklart, som både karaktären Daredevil och advokaten Matt Murdoch ganska tidigt i serien förkunnar, är staden på väg att ”brytas sönder” av den ökande kriminaliteten.

Karaktären
Det är alltid svårt att se en serietidningskaraktär framställas på film. Hur välskriven serien än var så har man begränsats till tvådimmensionella bilder med pratbubblor och jag tror det är svårt att tillfredsställa alla tidigare läsares inre bild av karaktären. Jag tycker de har lyckats så bra man kunnat, det kanske finns vissa detaljer hos karaktären jag skulle kunna ändra lite på men de är rätt obetydliga i sammanhanget.

För de som inte läst serietidningen har karaktären tillräckligt djup och skådespelaren gör ett tillräckligt bra jobb för att göra karaktären intressant. För er som sett er beskärda del av superhjältefilmer vet ni säkert att en ointressant karaktär, särskilt i dennes civila alter ego blir rätt tråkig att titta på.

tråkiga clark

 

Dräkten
Okej, ingen superhjälte utan dräkt eller hur? Trikåer och mantlar i all ära, det är inte helt lätt att omvandla något som ser bra ut i stiliserade stillbilder i en serieruta till rörlig bild. Vi har skräckexempel som Superman och Fantomen (om någon mins den) där man försökt kopiera dräkten i stort sett rakt av, och helt okej nödlösningar som i X-men där karaktärerna fått unisona läderuniformer. Konstigt nog fungerade Spiderman riktigt bra på den fronten men inte Daredevil-filmen med Ben Aflek. Djävulen ligger i detaljerna, eller? ;-)

daredevil-movie-can-daredevil-fit-into-the-current-marvel-cinematic-universe

Så vid en första anblick verkar det som om skaparna av Daredevil valt att ”realistisera” huvudpersonens dräkt. I serien har han ju en helröd kroppsstrumpa med horn och två D:n på bröstet (och kalsongerna utanpå byxorna såklart) och i tv-serien har man istället valt svarta jeans av något slag, en svart funktionströja och en svart tygmask över huvudet. Coolt, ja, troget originalet? Ja, faktiskt.

daredevil dräktjämförelse

Här måste vi bli lite extra nördiga och kolla in serielegenden frank Millers version av Daredevil. Frank Miller står bakom serier såsom 300 och Sin City samt Batman-miniserien där en åldrad Batman bygger en robotdräkt och med hjälp av kryptonit spöar skiten ur självaste Stålmannen. Ja, det är för övrigt det temat de använder för nya Superman vs batman-filmen av Zach Snyder.

Frank Millers Daredevil introducerades i slutet på 70-talet och bidrog faktiskt till att rädda tidningen från nerläggning. Hans skitiga och våldsamma stil samt introduktionen av några av seriens mest ikoniska antagonister som Elektra och Bullseye formade serien och det verkar vara den versionen som skaparna av tv-serien vill uppnå.

millers daredevil

Handlingen
Utan att nämna några spoilers så startar handlingen som sagt i och med att Mat/Daredevil öppnar firma och samtidigt påbörjar sitt nattliga uppdrag att rensa Hells Kitchen från kriminella element. Seriens handling löper kontinuerligt över episoderna, det vill säga det nya avsnittet tar vid i stort sett där föregående avsnitt avslutar. Till det får vi löpande en återblickar från Mats uppväxt som förklarar hur han kom att bli Daredevil.

Slagsmålsscenerna
Ett återkommande tema i serien är såklart de slagsmålsscener där Daredevil tar sig an seriens antagonister, och varje avsnitt innehåller i regel en eller ett par ordentliga ”fighter”. De är överlag välkoreograferade och man har valt att blanda relativt realistiska stilar som boxning och MMA med lite mer filmiskt tilltalande gymnastiska element med lite schyssta akrobatiska manövrar utan att det för den delen känns krystat.

Första avsnittet inleds till och med med en sådan scen och redan i slutet av andra avsnittet får vi en lite längre sekvens som ute på nätet fått representera seriens slagsmålsvisuella tema. Utan att spoila för mycket (okej, , spoilers, han vinner fighten) så kan ni se den i det här klippet.

Korridorsscenen

Utmaningen för serien än så länge är att lösa problemet med att Daredevils motståndare ofta är beväpnade med skjutvapen, vilket inte är helt lätt att komma undan i en serie som har som mål att vara ”realistisk” med serietidningsmått. Att ducka för kulor ser helt enkelt bättre ut i en serietidningsmiljö än på film.

Hittills har man löst det på samma sätt som i scenen ovan, trånga utrymmen, mörker och att utnyttja motståndarna som skydd vilket har fungerar bra men det ska bli intressant att se hur det fortlöper.

Och då kommer vi otvunget till en annan intressant detalj. I serietidningen har ju Daredevil sitt klassiska vapen i form av en käpp (blindköpp) som han kan dela i två kortare käppar och slåss med, Filipino Style. Han har dessutom ett rep i käppen som han använder för att klättra och svinga sig i a´la Batman och Spindelmannen (okej mer som batman) men även att snärja motståndare och öka räckvidden i närstrid.

repsvingande

Jag har som sagt sett sju avsnitt och än så länge har han bara använd händerna i strid, förutom när han plockar upp diverse tillfälliga tillhyggen som någons skjutvapen, ett stolsben eller en polisbatong.

Precis som med dräkten som jag nämnde tidigare så är jag dock rätt säker på att han kommer utöka sin arsenal mer permanent allteftersom serien fortlöper, och det ska bli intressant att se hur det gör med hans klassiska repsvingande från serietidningen utan att bryta tv-seriens realism.

Några sammanfattande tankar
Jverlag blev jag väldigt positivt överraskad av den här serien. En bidragande faktor kan ju vara att jag i stort sett inte visst någonting alls om den i förväg. jag brukar ju ha som vana att ”läsa sönder” varje ny serietidningsfilm på nätet långt innan jag ser den.

Jag vet inte om det är det relativt ”enkla” (i serietidningssammanhang) temat och dess överförbarhet till rörlig bild men jag tycker Daredevil är en av de bättre exemplen på hur man gör film/tv-serie av en serietidning.

Det ska som sagt bli riktigt intressant att se hur serien och karaktären utvecklas och se vilken vändning det tar, säsong två har redan fått klartecken. jag har ju däremot 6 avsnitt kvar att kolla in av första säsongen och jag får se om jag återkommer med en mer komplett recension då.

Ha det!

/Jakob

Annonser

Diskussion

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: