Okategoriserat, Träning

Myter och missförstånd inom träningsvärlden. Del 4

Ända sedan fysisk träning spred sig utanför idrotssvärlden och in i folkhemmet och populärmedierna har missförstånd och mytbildning florerat inom träningsläran.Man kan skylla på många saker. En generell ovilja hos gemene motionär att skaffa sig nödvändig kunskap och istället leta snabblösningar, psudovetenskap som sprids på nätet och i skumma källargym, okunniga journalister som feltolkar forskningsrapporter eller helt enkelt att det fortfarande också tvistas även bland kunnigt och etablerat branchfolk om hur man bäst applicerar den vetenskap som träningsläran bygger på.

Oavsett hur myterna uppkommer och sprids så är många så väl rotade i träningskretsar att de fortfarande ses som ”sanningar” och de som refererar till bättre, nyare och kunnigare källor kämpar i ständig motvind. Några av klassikerna är ju till exempel:
”Man bör äta var tredje timme för att hålla förbränningen uppe”, ”Man ska träna med lätta vikter och många repetitioner samt stretcha musklerna efter styrketräning så de blir långa och slanka istället för stora och bulliga”, ”Om man gör hundratals sit-ups varje morgon får man rutor på magen”, ”Man ska inte gå djupare än 90° i en knäböj då det är skadligt för knäna”.

Martin Löwgren har skrivit en hel del bra grejer om myter inom träning, bland annat i serien ”En kille på gymmet sa att:”, och om VARFÖR vi tror på dessa myter kan du läsa om i den här artikeln på Träningslära.se.

Här kan du läsa del 1: ”Funktionell träning”, allt blir bättre om man gör två övningar samtidigt. Gärna på balansboll!
Här kan du läsa Del 2: ”Crossfit-inspirerad” träning, eller ”all träning är bättre om den är jobbig”.
Här kan du läsa del 3: Löpningshetsen. Lågintensiv konditionsträning för viktnedgång.


Del 4. ”Grenspecifik styrketräning”, att försöka efterlikna sportspecifika rörelser i styrketräning.

Du har säkert sett dem på gymmet själv. Den unga killen som står och slår framför sig i luften med en skivstång, den äldre herren som övar golfsvingar i kabelmaskinen eller tjejen som ligger platt på mage på en bänk och simmar i luften med ett par hantlar i nävarna. Precis som i de andra missförstådda träningsformerna är tanken god. Man gör sin sportspecifika rörelse med en ökad belastning i sin styrketräning för att bli bättre och starkare i sin sport. Bra tänkt, men tyvärr så fungerar det inte i praktiken.

Det första problemet är den förändring i teknik som sker när man utför en sportspecifik rörelse med en belastning som överstiger den i själva sportprestationen. Ett exempel är golfsvingen i kabelmaskinen, tanken är att man gör en svingrörelse med belastning för att bli starkare i de muskler som utför svingen, och sedan när man ger sig ut på golfbanan kommer man slå längre. Andra exempel är kulstötare som under uppbyggnadssäsong stöter med en vikt som är tyngre än tävlingsvikten. Det man missar i sådana grenar är att både golfsvingen och kulstöten är tekniska moment som kräver en perfekt timing och balans för att utföras med bra resultat och tränar man rörelsen med förändrat motstånd kommer tekniken förändras och prestationen kan till och med försämras.

I exemplet med simmaren har vi ett annat problem. Rörelsen ser likadan ut och tekniken kanske inte skiljer sig nämnvärt, men i en basäng sker motståndet mot musklerna av vattnet man trycker undan, med hantlar bler belastningen istället vikten under tyngdkraften, det vill säga från helt motsatt håll. Det som också sker, och även i fallet med boxaren som luftboxas med en skivstång är den ökade belastningen och slitaget på lederna i utsatta positioner, och tänker man på att man dessutom utför samma rörelser i sin idrott inser man att den ökade risken för överbelastning och skador.

Tränar man istället traditionell styrketräning vet man att en ökad styrka i till exempel knäböj och bänkpress kommer ha ett direkt samband med ökad stötlängd i kula till en viss gräns, och för golfaren vet man att en generellt starkare kropp och främst bål, och bättre rörlighet i bröstryggen kommer göra att man slår bollen längre. En simmare gynnas av starkare armar, axlar och en hel del ben särskilt på korta distanser då ett kraftigare ifrånskjut mot basängkanten ger en extra fördel och just simmaren som spenderar en stor del av sin träningstid ”tyngdlös” i vatten kan behöve träna ståendes ”på land” för att kompensera för detta i den generella fysiken.

Självklart finns det undantag till det här. Sprinters som jobbar löpinervaller med en viktsläde är ett bra exempel. Däremot är det inte lika vanligt med sprinters som tränar med viktmaschetter runt vaderna. Baseballspelare som jobbar explosivitet i bål och överkropp genom att kasta medicinbollar i olika riktningar är ett annat bra exempel, däremot kastar man inte tyngre varianter av sina vanliga spelbollar eller slår med tyngre slagträn (ref).

De senaste åren har det bland många stora namn inom träningsvärlden förts en debatt om huruvida det är värt att bli för sport-specifik i sin träning, och om man tjänar mer på att lägga tiden i gymmet på att göra atleten snabbare, starkare, rörliare och förebygga skador, och låta den sportspecifika träningen ske ”ute på planen”. Man kommer helt enkelt väldigt långt genom att förbättra sin styrka, rörlighet och explosivitet på det sättet man med vedertagna medtoder inom styrketräning har skapat framgångsrika idrottsmän över hela världen sedan många år tillbaka. Det är onödigt att krångla till det, som idrottare har du förmodligen begränsat med tid i gymmet ändå, slösa inte bort den på undermålig träning.

Michael Boyle (som ju är ett hyffsat stort namn inom träningsvärlden) har skrivt inlägget ”Is sport specific training a myth?”, läs även gärna Erik Börjessons tankar om ämnet på hans blogg. Joakim Dettner har skrivit mycket om grenspecifik träning, här är hans blogginlägg om grenspecifik träning och likheter och skillnader mellan olika sporter.

Annonser

Diskussion

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: